erki.blogg.se

Sjukhusmående

Publicerad 2017-02-20 16:24:53 i Graviditet nr.2,

Jag gillar verkligen inte sjukhus och absolut inte att känna mig inlåst. Nu är jag på ett sjukhus och får inte åka hem, och det känns piss. Jag förstår självklart orsaken men ändå, min känsla finns där oavsett. 


Mitt vatten gick den 17, fredag kl 10.00, inte allt utan det kom i omgångar. Ringde förlossningen och rådfråga, fick en tid 19.00 om värkarna inte startat. 
De starta aldrig så åkte in då, CTGn visade värkar var fjärde minut men inga som jag kände av så. Fick order om att åka och äta och gå mycket sedan komma tillbaka efter två timmar och göra ett nytt. Visade samma så fick åka hem och komma tillbaka på lördagen vid 13. 
Fick med en sovdos hem och sov gott hela natten, vaknade helt skakig dock pga tabletterna. Men tillbaka på lördagen, samma visa då. Inga värkar så åkte hem med en tid på söndagen. 

Åkte hem till svärmor för att hämta Milian, men då small det till. Vid 18 fick jag väldigt onda värkar helt plötsligt och Y var på Willys för att posta en bok. Jag skickade till han och fråga hur det går, och att det troligen är på G. Fick lite stress när jag såg det helt plötsligt var två minuter mellan varje bara, skickade och sa du får nog skynda lite. 
Så åkte vi iväg direkt. Pussade Milian och Enzo ännu en gång hej då. 
Höjde musiken varje gång en värk kom för att fokusera på något annat. 

Väl på förlossningen fick vi samma rum som med Milian, nu gjorde det riktigt ont. CTG kopplades och barnmorskan var underbar. Ville bada så hon tog av CTG relativt snabbt då hon såg värkarna kom tätt så jag skulle få chansen till det. Väl i badet fick jag en spruta mot långvarig vattenavgång. Jag skulle inte föda inom fyra timmar bara för att den skulle värka. 

Det sket sig... 

I badet, utan någon smärtstillning alls, började det trycka på ordentligt så fick snabbt upp mellan en värk. Lustgas kopplades och rätt snart ville jag ha spinal. Som tur var kom läkaren snabbt och satte den, underbart! 
Sänkte lustgasen till och med fram till krystvärkarna. Då höjdes den igen.

Ut kom en kille, frisk med mycket hår. Tio fingrar. Tio tår. 3652g och 50cm lång. 21.52. 

Så inte ens tre h hann jag vara där. Sprutan hjälpte inte så nu är jag då "fast här" på BB. Pga infektionsrisk hos bebis. Men om en läkare har tid och kan komma sen så kan jag få åka hem ikväll efter 22. Hoppas innerligt det! 

Jag är fullt medveten om alla hormoner som är i omlopp nu så säkert därför tårarna sprutar titt som tätt. Men att inte fått sett Milian ordentligt sedan fredags dag har tagit så hårt på mig. Han har varit ledsen när han sett mig via FaceTime ibland, ibland har han kramat telefonen. Ont. Det är det minsta jag kan kalla mina känslor för. 

Gråt hela dagen igår sen ingen sömn inatt tog ut sin rätt. Svullen i hela ansiktet och blek. Men idag fick jag snabbt äntligen träffa Milian, Y tog med han hit så vi fick byta barn i dörren så tog jag med mig han ned till cafeterian här på Näl och åt glass. Dock kom tårar konstant så fort jag såg på han så folk måste trott massa hemskt 😂 
Ungefär en h kunde jag busa runt i korridoren med han tills vi fick bytas av igen. Väl inne på rummet kom floden igen.... av lycka och stolthet. 

Men nu kan väl alla hålla tummarna för att läkaren kommer och ger oss en OK stämpel. Annars lär hela bb översvämmas....

Som sagt, jag hatar sjukhus.

( en riktig förlossningsberättelse kommer när jag har tid, får se hur snabbt vi landar i vardagen osv) 

Bebis överst och Milian nederst. Väldigt lika får jag säga ❤️

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela